Thåström och jag

Flopp. Fick en avi från cdon om att nya skivor har kommit. Men när jag gick till Ålid C kl.19.36 så visade det sig att de stänger 19. Kass. Och jag var pepp som fan. Men jag har nya Thåström i alla fall.

Skitdag idag egentligen. Dålig dag på jobbet och jag var trött och inte alls på g. sen drog jag och Herr Kiruna och tränade. DET kändes dock bra. Och sen hittade Herr K en jävla McDonalds-rabattkupong så vi drog dit och tog en Big Mäc. Men jag tog åtminstone en sallad istället för strips, hur jävla gay det än låter.

Och nu är jag hemma. På lunchen kom jag på att Thåström släppte sin nya platta Skebokvarnsv 209 idag, så jag gick glatt och köpte den. Jag lyssnade igenom den två gånger på jobbet men nu sitter jag här och lyssnar i mitt rum istället, som man ska göra.

Thåström. Är på min fjärde genomlyssning nu sammanlagt och jag ryste till ungefär fem gånger nu senaste gången. Jag gör det när jag tycker att någonting är så himla bra. En musikalisk upplevelse som kanske kan liknas vid en person som finner Jesus.. någon typ av frälsning.

Helvete vilken ensam och ärlig man han är Joakim Thåström. 48 år gammal har han visst blivit. Helvete. Hela skivan är extremt avskalad med lugna låtar som backas upp av gitarr och piano. Och hans röst skär som rakt igenom en. Ibland blir man (jag) nästan lite illa till mods över hur ärligt och naket det känns. Ungefär som att man står där på torget naken och kör helikoptern typ, fast på ett helt annat sätt.

När han sjunger om gammal kärlek till exempel så låter det hur äkta som helst. Ingen jävla mes-poesi, han förmedlar känslan så bra så att jag känner i princip hur han känner. Helvete vad klyschigt det där lät på nåt sätt men jag skriver ju bara som jag känner.

Jag vill citera en vers och refräng från Thåströms nya platta, så då gör jag det. Låten Söndagmåndagsång:

Det är ett party nere på gatan
Men jag ska inte gå
När man levt så här länge
Är det som om man har varit på allihop
Och jag har ingen kärlekssång till nån ändå

Vad bryr jag mig om sånt strunt
Vad bryr jag mig om sånt
Man vet att man är hemma för stan är likadan
Man vet att man är hemma
Men det är ändå inte samma sak
Vad bryr jag mig om fredag
Vad bryr jag mig om lördag
Det här är en söndagmåndagsång

Svenska kan vara sjukt ärligt. Fan… Jocke Berg är en jävla fjolla. Jocke Thåström skriver tio ggr bättre. Kent-Jocke snackar ju bara konstigt blaha som ska vara djupt men är bara ett försök att vara ball och udda och vinna pris som nyskapande textförfattare och skit. Fan heller!

Alla ska vara så jävla internationella och engelskahäftiga idag. Av någon anledning tänker jag på Svenke direkt när jag säger sådär (ta inte illa upp min vän). Men han representerar den typ av person som jag tänker på .. dvs en person som i princip hatar och tycker att det svenska språket suger. Han hatar svenska filmer, hatar svensk musik med svensk text och så. Varför i helvete då? Svenska är vårt språk, tillhör fanimig vår kultur och vårt liv, vår jävla själ. Fan flytta till England då! London är en smutsig äckelstad förresten. Och alla tjejer är bleka och tjocka och har skrämmande dålig stil.

Är det okej att jag lånar en bild från thastrom.se? Jag gör ju fan reklam här. Okej.

Jag har sagt det förut, men Thåström är den enda riktiga rockikonen vi har i detta vackra land. Dregen är en jävla fjortis och Per Gessle vill jag verkligen inte ska finnas längre (varför nämner jag ens honom nu!? Va fan!) Sen kommer jag inte på några andra exempel som … jo visst Ulf Lundell kanske och Pugh… men de är inte mina husgudar egentligen.

Helgen då? Blir det fest? Jag vet fan inte. Är inte sugen ännu trots att det är onsdagkväll. Jag var sugen som fan i måndags men det är mest för att jag.. äh. Börjar jag kanske bli gammal? Jag kanske inte tycker att det är roligt att festa längre? Fan patetiskt att ens fundera så om man är nykter EN helg. Och jag var ju inte ens heeelt jävla cp-nykter. Jag drack fyra gratis-öl med Bet och hennes polare, mest för att vara social. Så.. fuck you all. Någon gång inom en snar framtid ska jag i alla fall vara nykter i en månad. Som en operation typ. För att se om jag klarar av det. Det är ett hårt test.

Vete fan varför jag egentligen respekterar Thåström så jävla mycket egentligen. Visst, Ebba Grön är kult (åååååååh jag är full och står på dansgolvet och hoppar till 800 grader!), samma sak med Imperiet men jag är egentligen för ung för att ha upplevt dessa två epoker av Thåström på riktigt. Peace Love & Pitbulls har jag hört för lite av egentligen, men jag kommer ihåg att jag tyckte det lät rätt hårt och nineinchnailsigt. Men det är egentligen de två senaste soloplattorna ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal” och ”Mannen som blev en gris” som jag älskar och brinner för då. Och då nämner jag inte senaste skivan Skebokvarnsv 209. Fast det gör jag ju visst. De tre senaste soloplattorna alltså.

Men det var den där sena augusitkvällen 2002, då jag såg han live, som jag fick respekten. Han var dragplåstret på Kalasturnén den sommaren tillsammans med Knut och var så sjukt magisk och brann så djävulskt. Jag minns att Jojje i princip skippade den konserten eftersom han fördrev tid med nån tjej istället. Och jag kom ihåg att jag var för förtrollad efteråt för att ens kunna påpeka vilken idiot han var som missade konserten.

Där slutar vi med Thåström…

Kriz… din senaste blogg var jävligt bra men … för jävla pretto. Med kursiv och fet text sådär. Och att du har lagt ner tid på att klippa in Shirley Clamp sådär. Det tyder bara på att det är en extremt genomtänkt blogg helt enkelt och jag är mer inne på spontaniteten så att säga.

Äh, några avslutande ord från Thåström:

”Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort”

Hejdå

Erik Thåström